Författare: Susanne Persson

I morgon är ingen vanlig dag….

För i morgon har jag semester och ska gå kurs hos Eva Bodfält 😀
Koncentration, ojojoj vad jag sett fram emot denna kurs. Vi bokade den säkert för mer än 6 månader sedan. Från början var det jag/Ella och Katarina/Zöe som skulle gå. Snabbt hängde Annette/Frisbie på och nu har även Susannannorna (Kaizer och Elvis) hakat på. Tråkigt nog har Katarina lite för mycket kring sig så hon kommer inte upp 🙁 men jag lovar jag ska rapportera allt jag lär mig. På lördag fortsätter sedan kursandet med ytterligare en omgång då Fotgående. Det kommer bli så bra, hoppas fylla på med energi och nycklar för att ta mig ytterligare ett steg. Vi hörs i morgon

 

Ellas bästa kompis

Precis hemkommen från en regnigt blöt promenad med min träningskompis och hennes rottis Frisbie. Frisbie är en tik på snart 3 år så hejig och frejdig som få. Älskar allt och alla hundar som människor. Burdus och på. Ibörjan av vår vänskap fick Ella sig en ”känga” lite då och då genom tjuvrusningar rakt på Ella ”bakifrån” eller tassar på Ellas rygg. Men när Ella sa ifrån så lyssnade unghunden ORDENTLIGT, Frisbee gjorde allt rätt. Så numera är de väldigt bra kompisar. De leker, går bredvid varandra, kissar över varnadras fläckar osv.

[slideshow]

Kazzie valpar

Änn så länge har vi inte fått träffa Kazzie eller hennes valpar. Hon behöver lugn och ro och infektionsrisken är stor. men Vera skickar oss små uppdateringar hela tiden 🙂

Så här kommer några bilder på grynen

Alla tre valparna är redan sålda och Maria berättade att hon blev stoppad på gatan av en kvinna som undrade om hon var Kazzies matte. För hon hoppades få köpa en valp efter just henne 🙂

Jättekul för Veronica, Kazzies bror blev precis i veckorna Nordisk Champion (utställning) Men enligt förståsigpåarna så kommer inte Kazzie dit, hon har fel typ av svans 🙂 Fast vad spelar det för roll hon är vårt lilla troll i alla fall, eller Marias 😀

 

 

Apportering

I trean följer efter rutan tre olika apporteringsmoment, Hoppapport, metallapport och vittring. Visst ingår lite mer än själva apporteringen men låt oss hålla oss till den. Innan jag började tävla hade jag en stor FASA, tandvisningen. Jag skulle ALDRIG klara mig förbi detta moment. Jag fasade för att Ella skulle morra, backa, visa tänderna eller rent av skälla på domaren. Inget av detta gjorde hon, nä nu ljuger jag. Uppe i Rättvik morrade hon faktiskt liiiite åt en äldre, militärklädd domare. Visst såg han lite läskig ut men det var tur att det var han, Han hötte lite åt Ella med handen och sa ”du ska inte morra åt mig”, sedan gjorde han det han skulle och Ella gjorde det hon skulle och vi fick 10:a på momentet. Även de andra gångerna vi tävlat gick tandvisningen strålande. Men detta inlägg skulle ju nu inte handla om tandvisning. Men jag tog upp det för att försöka förmedla att med rätt inställning och viss mått av envishet så kan vi få det mesta att fungera. Även apporteringen 🙂

Vid minst 2 tillfällen har jag helt förstört det lilla av apportering vi har haft och fått börja från 0 och inget för att överhuvudtaget få Ella att ta en apport i munnen igen. Nu som följt min gamla blogg kanske har läst om alla möjliga vägar jag tagit. Ella gillar inte att bita och hålla. Vilket gör att hon blir frustrerad och därför gärna tuggar på träapporten/vittringspinnen. Jag har försökt klicka när hon är stilla, försökt få henne att göra fler saker samtidigt (ex.v. fotgående med apporten i munnen, pallen med foten i munnen osv) Men kommit på att den rätta vägen för Ella är att jobba med bollbelöningar, fart, fläkt och glädje. Samtidigt som jag tränar hållfast genom att dra i apporten. Efter 1 års jobbande med dessa moment kan jag nu säga att visst jag har lite tugg kvar och visst kan hon ”kasta” vittringspinnen ett kvarts varv i luften innan hon är framme hos mig. Men jag ser en ljusning, en dag när jag tog och kastade träapporten som en slät inkallning så var hon snabb som vinden. Hon tog apporten innan hon hunnit bromsa och kastade sig tillbaka mot mig. Jag trodde jag drömde så jag gjorde om och gjorde om. Efter tredje kastet sprang jag in efter en kamera och dottern som fick filma Ella fortsatte rycka åt sig apporten med samma iver och glädje. Vilken lycka för något jag aldrig trott, detta gör att jag tror vi har en chans att komma vidare i vår träning och utveckling.

färdigt moment nej men en härlig energi 🙂

Attans

Så var det dax igen, tävling på Haninge BK. Det känns som om vi är så nära nu. Som kompisen Annette sa, nu är det dax för lite tur. Igår åkte vi dit för att träna lite i strålande höstväder. Ella kändes lite busig och lite pipig. Vi körde lite halva moment, mycket lek och lite klättra och hopp. I morse när vi åkte tillbaka mot Haninge så regnade det lätt. Väl framme hade jag en het hund i snöret. Upp och ner på allt hon hittade. På riktigt bra humör bådade gott inför dagen.

Lottades som startande nr 2, allt är bra förutom start. Men helst vill jag ha några nummer senare. Ut för att göra gruppmomenten. Sitt i grupp inga problem 10 p.

Platsliggning: Ella dunkar ner i backen med haktryck (inget vi tränat in för tävling) men det bådar gott, ingen tryck från miljön. Vi går bakom en bod och det sista jag ser av Ella är en aktivplatsliggning precis som jag vill ha den. Vi står där bakom boden och väntar, helt plötslig säger någon här kommer en hund och fram smyger sig Ella bakom knuten. Bara bita ihop och koppla upp. Snart därefter kommer  hunden som legat till höger om Ella och när vi kommer fram igen visar det sig att hunden till vänster om Ellas plats sitter upp. Jag får höra från flera av de tävlande att det varit skottlossning i skogen. Ella har under de senaste två åren blivit skottberörd. Inte rädd men hon tycker helt klart det är obehagligt. Så jag tar ett moget beslut denna gång att avbryta vilket jag meddelar TL samtidigt som jag också säger att jag vill gå in på planen i ”träningssyfte”. Men jag märker att Ella fortsatt är berörd och fastnar med fokus mot skogen så efter att ha gått in på planen bestämmer jag ganska så sanrt att det är dax att avbryta så vi tackar för oss.  Jag flyttar mig en bra bit ifrån skogen lägger ut Ellas externbelöning igen och kör ett Fritt följ följt av sättande under gång för att avsluta med inkallning med ställande där jag skickar henne till belöningen. I denna miljö märker jag ingen påverkan. Jaja, det är bara att bita ihop, nu är säsongen snart slut och jag känner att det är dax att vila lite.

Rutan, vart har den tagit vägen ??

Rutan har skiftat mycket allt från paradnummer till 0:a. Jag har lärt in den genom canismodellen, Gå en cirkel runt på ca 2 meters håll och shapat in att Ella går till mitten. Att flytta rutan vid varje skick och öka avståndet. Ha en target i rutan (ytterst få gånger) gå ut och klappa på bakändan av rutan. Rutan i lk2 fungerade klockrent, när jag började lägga på meter och la in ligg började Ella rationalisera och kastade sig i luften vändandes ner i ligg vilket jag köpte. Jättesnygga rutor blev det…..

Sedan började jag smått träna in konskick fast jag använde andra saker än kon, men Ella generaliserar snabbt vilket innebar att hon började söka sig till konerna i rutan också, då började jag bli osäker på om min strategi att kommendera ligg direkt i rutan var så bra. Jag har jobbat på att försöka få Ella att ställa sig i rutan istället för att lägga sig. Hårt jobb och föga utdelning och endel strul har det skapat. Vi traglar på med detta moment men ska snart försöka plocka ner det igen för att få det att fungera bra, jämt.

Här är en bild på en träningstävling där jag kommenderat ligg direkt i rutan, nära linjen ja……

 

 

 

Kazzie mamma :)

Idag har Marias pudel fått valpar hos uppfödaren Veronica 🙂

Här är en bild från dag 57.

En snabb förlossning av tre valpar. Först kom en hane och en tik. Sedan trodde Vera det var klart men då jag bad om bilder på de små underverken så kom det bild på 3 valpar, så en till rackare gömde sig där inne.

Åh vad spännande det är.

Upp och ner

Åh dessa löpcykler, som folk säger Hanar löper året om medans tikar löper ca 2 ggr om året. Detta kan då vara en sanning med modifikation. Visst är löpet 2 ggr om året på Ella, men hormoncykeln är ständigt i förändring och påverkar vår vardag.

Ca 1 månad före löp tror jag Ella börjar lukta otroligt gott, vilket gör att fler hundar jobbar hårt för att få komma och hälsa. Denna typ av påhälsningar gillar Ella just i denna fas INTE ALLS, vilket hon gärna talar om om mötande hund hänger i kopplet, hänger med tungan och inte vet hur han ska uppföra sig. Oförskämt tycker Ella. Denna fas gäller det att ta ut avstånd till andra hundar men annars fungerar Ella bra med träning osv.

När vi sedan kommer till höglöp så kan det vara Ella som hänger i kopplet, hänger med tungan, gnyr och viker undan svansen. Det är så jag blir smått generad men det gäller inte alla hanhundar. Ella väljer noga ut sina kavaljerer. De andra är fortfarande oförskämda. Fortfarande går det bra att träna men nu måste lekbelöningar med ex.v. bollar bort annars blir stressnivån för hög och jag får en hund som ljudar.

Efter löp börjar en riktigt bra period, promenaderna går som vanligt. Vardagen är som vanligt i några veckor men fortfarande har vi lätt till stersspåslag, så in i bängen att all lek måste bort och ska jag tävla kan jag glömma uppvärmning med godis. Piplisa visar upp sitt face direkt. Innan jag går in på planen får jag lägga Ella ner och vara riktigt tråkig. På väg in på planen får jag göra minimalt. Lika så mellan momenten. Blir jag för mycket har jag plötsligt ett plåster på mitt ben, juckandes. Och det kan jag säga hon är stark och det gör ont med alla klor rakt in i låret. Numera har Ella lärt sig att när detta stresspåslag kommer så ska hon plask ner i backen i platsliggning. Vilket har underlättat.

Nu börjar Ella bli skendräktig, Vilket innebär bergodalbana upp och ner. Ena stunden tuffingen själv andra stunden går hon bakom mig i hasorna. Träning kan vi praktiskt taget lägga ner. Ella är normalt ganska vaktig hemma, men nu blir hon ett monster. En bildörr slår utanför Ella stormar upp och grannen eller besökaren får minsann veta att detta är Ellas revir. Ella kissar lika ofta som en hanhund i denna period och håller koll på alla konstiga varelser som finns ute. Detta fortsätter tills ”valparna” flyttar hemifrån. Då blir Ella åter igen en hund som under en kort period inte syns på promenaderna. Går bakom hälarna på mig vill vara nära.

Sen är allt bra i 3 månader tills nästa cykel börjar.

Så här har det inte alltid varit, jag tycker det blir värre och värre för varje cykel. Fast denna gång har jag satt in ”stränga” åtgärder. Mer planerat än förr (fast jag har alltid gjort samma grej). Direkt efter löpet började vi cykla flera gånger i veckan och intervall. det mesta i trav men även lös i snabb galopp. Sedan har jag minskat på maten ordentligt. Vissa dagar har jag minskat till nästan hälften + träningsgodis. dessutom har jag hållt igång träningen hela tiden. Skillnad, ja vi får se men det jag sett hittills har varit till det bättre. Om två veckor ska hon ”föda” få se då, då blir största testen om detta hjälper.

Detta betyder att av årets 12 månader påverkas Ella under ca 6 månader på gott och ont, så om alla tikar är som Ella så vetesjutton om det är bättre med tik än hane.

 

 

Underbara fotografier

När vi var i Gränna så hade vi en fotograf som fotograferade våra hundar. Det var ungefär som barnfotograferingen i affärerna eller skolfotograferingen. Jeannette ahde satt upp en station dit vi kunde gå om vi ville fotografera våra älsklingar. Först hade jag ingen tanke på att fota Ella. Sedan såg jag när några andra tog foton på sina hundar och mindes de fina bilderna som Jeannette tog på kennel Aberlours valpar. Jag tittade på Ella och kom på att hon hade även den pälslängden jag älskar som mest. Så varför inte.

I veckan fick jag resultatet, en CD full med bilder. Egentligen ingick ett antal förstoringar i priset men jag tänkte att de förstoringarna kan jag göra själv om jag bara har bilderna. Så det är nästa steg.

Men hör kommer collage på våra bilder

Min första favorit var när Ella ”sitter fint” men sedan när bilderna kom så är det nog när Ella ”smyger” som vunnit mark. Hon ser verkligen ut som ett vilddjur på den. Många glada Perroägare har nog i veckan fått hem sina bilder.

Sedan vidare med lydnadsmomenten. Detta inlägg behandlar jag då inkallningen. Ella har , peppar peppar, aldrig haft problem med stadgan i att sitta kvar, inte heller att springa fort. Avsluten har vi genom tiden fått jobba med, ett tag hoppade hon mot min vänsterhand. Men det mesta av det har jag jobbat bort. Därefter började hon ta stora lovar bakom mig, boll framåt var lösningen på det problemet och det tog bara några träningstillfällen att ta bort det. Ibland kan sättanderna bli snea, men ingångar försöker jag vara noga med att träna separat så jag inte förstör något annat i inkallningen.
Nu i lk3 så har då ett ställande att ta hänsyn till. Det har jag då fått jobba dessdå mer med. Jag jobbar på flera fronter men mest med att kasta belöning om hon stannar snabbt. Men i mellanåt varierar jag med att ha en externbelöning bakom Ella. Ibland gör den att Ella fryser och komemr inte loss ur sitt, speciellt om det är många andra hundar som kanske kanske skulle kunna tjuva hennes belöning. Ibland så stannar hon självmant när hon tror att det är dax att stanna. Men oftast går även denna träning bra.  Att kasta belöningen mot Ella har gjort att hon svarar bättre på handtecken än röstkommando. Ett tag tänkte jag att jag skulle jobba in röstkommandot, men när jag gör dessa ändringar märker jag att jag förstör mer än hjälper. Så i inkallningen gick jag nyligen tillbaka till handkommandot och kommer nu hålla mig till det om ingen bevisar att jag kan få bättre resultat med rösten.

Iom att lk3 momentet gjodes om i årsskiftet hann vi även träna på inkallningen på elitnivå (längre avstånd och med både ställande och läggande. Så här känner jag tillförsikt och vet att detta kan hon, fast det måste givetvis putsas på.

Nej idag är det underbart väder och vi måste UT igen. Ha en fin solig dag på er.

 

Sättande under gång

Att sätta sig snabbt och snyggt på mitt kommando lärde sig Ella väldigt snabbt,  när jag väl förstod hur jag skulle lära in det hela. Först tänkte jag att jag skulle lära in det näsa mot nos på samma sätt som jag lärt in både läggandet och ställandet. Men jag fick inte till det helt ok. Men under en kurs med Anne Dahlin kom vi igång med träningen.

Jag gick ett fotgående i långsam marsch och sa sitt. Vilket fungerade väldigt snabbt. Bra var det att använda spegeln för då kunde jag belöna själva sättandet istället för att hon satt still. Med en extern belöning bakom och numera strålkastarbelysning, eller rättare sagt skuggan från strålkastaren  på planen kan jag nu se sättandet utan spegel och bibehålla det Ellas fina sättandet.

Men man ska aldrig vara säker. För två helger sedan var jag och tävlade på Solna Sundbyberg. Gruppmoment 10/10 därefter Fria följet som började uruselt men vi skärpte till oss efter första urusla ”vänster om halt” kom vi upp i en 8:a med kommentaren ojämnt. Nu kände jag en viss lättnad, vilket gjorde att jag slappnade av inför sättandet och ger inte kommandot exakt lika dant som jag brukar och vips flög vårt första pris all världens väg. Det hade räckt med en 5:a så hade vi rott iland första priset men icke sa nicke, mycket förargerligt. Bara bita i det sura äpplet INTE SLAPPNA AV innan vi gått av planen.

Bild från i vintras på ett snyggt sättande under gång 🙂