Kategori: Personspår

Helg med Solhemmarna

Vi har varit på läger, med Ki och hennes valpköpare. På agendan stod skogsarbete. Det blev spår, uppletande, budföring med män i två dagar. Trevligt umgänge och god mat.

Vi bodde med Ki och Mats, så det var 4 hundar i sängen varje natt 🙂 Kola och Buz var lite försiktigare medans Bibbi gärna ligger på en och Pax inte bara ligger på en utan även ”tigger” gos genom att jobba på en med framtassarna och snackar massor <3 Så även om sängarna var sköna. Väcktes jag tidigare än vi behövde vakna av denna fina kille.

Hur gick då spårarbetet. Jag är supernöjd. Fick hjälp första dagen av PA, Maggans kille, som aldrig gått ut ett spår förut. Spåret blev ungefär 800 meter och Dogtracksappen hade inte kommit igång, så lite osäkert blev det (för mig). PA följde med så gjorde även valparnas mattar för att se en vuxen hund gå ett spår. Full fart framåt, sedan blev Buz lite osäker, hon gick åt höger och sedan åt vänster tog sedan höger. Jag frågade PA om han svängt för det kändes lite fel, men han visste inte så då följde jag med 20 meter, då ser jag en snitsel som INTE var vår. Det visade sig senare att det var ett färskt blodspår som gått över vårt spår, så det var väl inte konstigt att Buz bytte spår. Sådana störningar har vi inte tränat på tidigare. Men jag bad PA ta oss tillbaka dit vi svängde av och innan vi helt hade stannat till så hittade Buz spåret och fortsatte som om ingenting hade hänt. Våra tre åskådare gick lite rakt fram medans jag och Buz svängde höger så när vi närmar oss ett litet vattehål, Buz tuffar på tittar upp och 2 meter framför henne stod PA mitt i spåret. hon ger ifrån sig ett litet Buff och jag tänker att hon gått fel och tar tillbaka henne men hon ringar in spåret igen och går mot PA, då frågar jag honom vilken sida av vattenhålet han gått. Mycket riktigt står han i spåret och när jag ber honom flytta lite på sig så tuffar Buz på. Vi korsar viltspåret en gång till, men denna gång har Buz lärt sig, ”följ det spår matte satt mig på” så nu gick det hela vägen till mål. Så nöjd med min lilla Buz att vi redde upp detta. Bådar gott för framtiden.

Dagen efter lägger Mats spår åt mig och jag spår åt Ki. När jag går ut Kis spår ringer Mats och mumlar om att spåren korsar varandra. Jag förstår inte riktigt men får följande bild.

Ki följer med mig och vi leder förbi Buz där spåren korsar varandra, jag vill inte lära henne bakspår. Därefter bär det iväg. Buz är duktig och vi har flyt. Men plötsligt när jag tittar upp ser jag snitseln jag satt upp till Ki i ett träd några meter fram. Det visar sig att även jag och Mats spår har korsat varandra. Men med tungan rätt i munnen och is i magen redde Buz och Pax ut detta. Buz fortsatte Mats spår trots att hon måste ha känt mitt och Pax ångade på i mitt spår trots att han borde känt Mats spår. Superduktiga hundar. Ki åker med mig från lägret hem för att gå kurs med mig för Siv. men det får bli ett eget inlägg.

 

 

Bästaste maken

20170815_190128

Vi har nu varit ute på sjön lite mer än en vecka. I går föreslog maken att han skulle lägga ytterligare ett spår, alldeles självmant.  Det blir tredje spåret på en vecka samt att vi fått till ett uppletande i korridor (5*50 m)

Som grädde på moset tog maken ut Buz på promenad så jag fick sova bort min huvudvärk.

17 grader, snöfritt och nosen i full gång

 

20170326_101650

 

Vilket underbart väder. Även idag tog jag lite egen tid med hundarna, denna gång en och en. Det bubblade i magen redan när jag plockade fram spårgrejerna i morse före frukost. Jag skrev till uppfödar Ki att ”jag kände mig som ett barn på julafton” och det var verkligen sant. Det känns som om det är så länge sedan jag gjorde lite ”riktigt” arbete med hundarna. Ja för Buz är det sedan vi var nere hos Ki efter nyår. För Ella är det ännu längre sedan. Men nu rackarns.

Efter frukost gav jag mig iväg, inte långt här hemifrån. Målet vara att lägga ett spår på 800 meter med 7 skogspinnar och 1 vittringspinne. Vittringspinnen skulle ligga som en av de sista. Jag ville också att liggtiden skulle vara som på lägrespårtävling. dvs mellan 1 – 1,5 timmar.

20170326_214020

Efter jag hade lagt spåret åkte jag hem och städade det som vi hade kvar efter gårdagens fixardag, badrummet. Sedan tog jag med mig Buz, en förpackning kattmat, sele och lina. Parkerade bilen och tänkte på hur jag skulle förbereda henne, trots allt har hon ju hittills varit slarvig med pinnarna (spåret är mycket roligare) och aldrig blivit introducerad för skogspinnar. Skogspinnar vill jag ha för att inte få grus i maskineriet när det gäller vittringen. Skogspinnar kommer ju först i högre spår så jag visste ju inte hur hon skulle reagera på det hela. Redan när jag öppnade bakluckan förstod jag att hon redan var förberedd. Nosen gick och hon var spänd i hela kroppen för att få frisignal för att hoppa ur bilen. Jag gav henne en skogspinne, hon tog den i munnen spottade ut den direkt. Hm, gjorde om samma resultat Buz spanade bara mot skogen och stod som en fågelhund på tre ben redo att ge sig av. Provade på nytt att få henne att hålla pinnen genom att hålla emot. Då höll hon fast tills jag gav henne släppkommando och försökte belöna med det bästa hon vet, kattmat. Pyttsan, enda belöningen hon ville ha var ett litet varsågod att hoppa ur bilen. Men jag var envis. HON SKULLE ta sin belöning, så var det bara. Anledningen till att jag ville det var för att kunna ha en chans att få henne att ta belöning när vi väl kommer ut i skogen. Mitt största och enda bekymmer i arbetet är att spåret är så mycket mer värdefullt än något annat. Detta har jag nu jobbat med och haft en del framgångar. Men inte kommit hela vägen, så nu gällde det. Efter 5 minuters blåvägran tog Buz gobiten, såg ut som ”bara för att hon måste” för att jag ”tjatar”. Så på med selen och så bar vi iväg.

20170326_122759

Hon spårade från det att tassarna nådde marken från det hon hoppade ur bilen. Tog an spåret som om vi inte gjort något annat varje dag. Tog första skogspinnen utan knussel och levererade tillbaka till mig, fick sitt kattgodis direkt på igen. Hon gick nära spårkärnan praktiskt taget hela vägen. En ringning som inte syns för jag stod still, kontrollerade av att hon tagit rätt sedan på det igen. Jag hade hoppat över en bäck, där gick hon först en eller två meter åt varje håll innan hon hoppade över och fortsatte. Pinne två levererades nästan lika bra som första. Men sedan kom vi ut på kalhygge och det blåste motvind. Jag var osäker å exakt var jag lagt pinnen (aja mig) så jag trodde hon gått över den och bara fortsatt, så jag kallar tillbaka henne först blir hon lite osäker sedan körde hon igen, men den pinnen hittade hon inte. Nästa gick hon rakt på men över. HM, detta hade jag ingen plan för. Jag försökte tänka snabbt, med minnet färskt från tidigare pinnen saktade jag nu in henne men kallade inte tillbaka henne. När hon fick motstånd i linan försökte hon berätta att hon var rätt, vilket var riktigt. Då sprang jag fram till pinnen och snodde den, retades lite och ”käkade upp kattgodiset” stoppade undan pinnen och sa till Buz att spåra. Nu var det ännu mer tryck i spåret resterande pinnar hittades. Dock ändrade jag min taktik under detta spårs gång, jag behöver lära mig mer om vårt samarbete. Jag fick en känsla av att hon blev mer och mer ovillig att komma till mig med pinnarna och att pinnarna blev mer och mer värda för henne. Så jag laborerade lite, genom att istället för att vänta på att hon kommer och levererar pinnen gick jag nu lugnt fram till henne under beröm, sedan förlängde jag belöningscermonin genom att hon fick släppa pinnen och få godis, ta pinnen, belöning osv. Det kändes som om hon blev mer tillfreds. När vi kom till pinne 7 provade jag också att låta henne efter belöningscermonin fortsätta spåra med pinnen i munnen. Jag vet att hon kan det för hon har ”lurat” mig förut och spårat med en boll i munnen. Fungerade super, efter några meter släppte hon pinnen utan att det var någon diskussion mellan oss. Dessutom plockade hon upp även nästa (sista pinnen) och levererade lugnt och fint.

Det jag tar med mig från dagens arbete är:

  • Belöna med röst
  • Möt upp Buz när hon står med plockad pinne
  • Belöna med flera gripanden och belöningar
  • Låt Buz gå iväg med pinnen i munnen.

Nästa gång, som måste bli snart, ska jag lägga fullängd dvs 1 km. Kändes så himla bra 🙂

20170326_213943

Hem och lämna, byta jacka (från vinter till vårjacka) titta igenom Buz för fästingar sedan åka iväg med Ella på samma runda. Ella är också en fenomenal spårhund, men då hon nu är pensionerad så fick hon gå i Buz spår. Det som var roligt att se var att där Buz hade ringat gick Ella vidare i min spårkärna. Även vid bäcken hoppade hon direkt över istället för att följa Buz. Pinnen som Buz inte hittade plockade Ella och det var en fröjd att gå med henne. Så himla glad och arbetsvillig hund. 900 meter senare kunde vi säkert gått 900 till. Så skön känsla att ge hundarna det de helst vill ha, nosarbete.

20170326_213911

Mer spår åt folket

Idag tog jag tillfället i akt att läsa reglerna för lägrespår. Det kan ju vara bra i och med att jag anmälde mig igår till klubbens prov.

1000 m spår på 25 minuter. Jag har aldrig gått ett så långt spår med Buz och 25 minuter är inte speciellt lång tid.

Dessutom ska hon riktningsbestämma spåret själv.

Vilken krigare jag har. Vi kämpade på i värmen. Svetten lackade och vi fick med pinnarna hem. Tyvärr startade inte appen upp som den skulle men vi låg precis på gränsen på de 25 minuterna.

Dock hoppas jag att tävlingsspåren inte är lika djävligt som spåret jag lagt med branter, rejäla snår, Spets vinklar och en hel hög (oplanerade) hundar som korsade spåret ganska högljudda.

Vi (läs jag) behöver bättre kondis och vattenflaskan tappades under vägen. Så hela spåret togs utan att vattna oss.

Spåret gav metsmak, min fis är jätteduktig. Måste träna mer på upptaget och hantering av pinnarna.

Varför göra något enkelt – när man kan göra det svårt?

Idag blev det ”tidig” uppgång. För att hinna lägga och gå spår innan värsta värmen. Så tidigt var det ju nu inte utan vi träffades runt 8:50 Åsa, Annette och jag. På samma plats som för 2 dagar sedan. Annette skulle gå sitt eget spår till Gucci, medans jag och Åsa bytte spår. Åsa la ett spår till Buz på samma ställe som Gucci hade sitt för två dagar sedan.  Jag känner mig ju ganska trygg i Buz spårarbete så visst funderade jag på hur hon skulle gå nu när vi, jag, Åsa, Annette samt Gucci gått där för 2 dagar sedan (I viltspåret pratar man ju om att mark är förbrukad i 10 dagar efter man har lagt spår där) och sedan att Åsa går ut ett nytt spår i precis samma område, nästan samma sträckor. När spåren var utlagda, gjorde vi ett ”prova på” viltspår till Frisbie. Dvs ett kanske 150 m spår med blod och klöv, med direktpåsläpp. Buz låg med bakluckan öppen, aktivitetsnivån var lite hög när vi stod utanför bilen och hon hade klöv och blodvittring. Men jag stängde bakluckan och gick ut spåret med Annette. Därefter tillbaka för att gå spåret med Frisbie. Hon tyckte det var superspännande och hon var supernoggrann. Gick fint ringade mycket lite i en vinkel. Klöven var toppen.
Därefter var det dags för våra spår. Telefoner lånades ut till varandra så att alla kunde följa sitt spår på telefonen. Superbra hjälpmedel, men kan visa lite väl mycket fel känns det som.

Målet med dagens spår var att säkra upp markering av pinnarna och därefter att jobba med aktivitetsnivån vid varje pinne. (Vis av erfarenhet av senaste viltspåret) Idag hade jag kattmat med mig i fickan, kladdig, luktande god. Tror kanske det är det bästa Buz vet. Det är ju en bra aktivitetsmätare att se om hunden äter. Gör den det är aktivitetsnivån bra, i min och Buz värld. Så planen var (som jag också höll mig till) markera pinnen, lek, äta kattmat, vattnas, sitta några minuter och sedan ett varsågod att fortsätta.

Buz väntar på att få gå på spåret igen

Vid första pinnen så var Buz inte intresserad alls av något annat än att få gå på spåret igen. Men nu var det planen som gällde. Tillslut tvingade Buz sig till att ta en liiiten smakbit av den luktrika kattmaten. Vatten var inte heller intressant, men jag tvingade henne genom att ta lite vatten i handen och dutta på nosen. På spåret igen.

Spår VelamsundDet märktes att hon hade koll på mitt tidigare spår, så hon slog lite vid några tillfällen, men gick snabbt tillbaka till sin spårkärna. Vid varje pinne blev kattmaten mer och mer intressant och hon kunde även dricka. Vid näst sista pinnen när jag bad henne sätta sig, la hon sig ner. Kattmaten njöts utav och vattnet dracks. Åhh vad mysigt det var. Från att ha haft en Buz som bara belönas av spåret, leksaker, godis eller annat är helt ointressant. Så har jag nu en Buz som faktiskt fattade att hon får fortsätta även om vi tar en lite ”break” mitt i spåret. Vilken framgång.

Var är min kattmat

Vid slutapporten låg även en liten burk med kattmat. Hon såg först bara pinnen men blev sedan nyfiken på vad jag höll på med när jag sakta sakta öppnade locket på burken. Supergott även den varianten, sedan mös vi och jag berättade att hon är den allra bästa kompis man kan ha. Reste på oss och hon ville fortsätta spåra. Jag förstod att Åsa borde ha gått ner på en närbelägen stig, men Buz ville fortsätta i blåbärsriset. Då känner jag igen mig. Vi var precis vid Frisbies viltspår, men när jag ”ropar” på Buz kommer hon och vi fortsätter på stigen, vilken Jackpott 😀 att hon väljer personspåret trots att hon borde ha redan haft viltspåret i näsan vid slutapporten och att hon sedan väljer att gå tillbaka till bilen istället för att slå in på viltspåret. En fin utveckling i att minska aktivitetsnivån i Viltspåret 🙂 så himla nöjd med dagens träning. Trots stora, svåra störningar går hon rätt och är så himla bra. Idag är hon dyr.

 

Pipträning 2, underbart

Idag stod det spår på schemat, vi träffades runt lunch la ut spår till Buz, Ella, Gucci och Gretchen. Jag gick ut Guccis spår. Ett spår med massor av snitslar och även användandet av appen för att verkligen vara säker på att jag gjorde rätt. Annette gick ut Buz spår och Gretchens och Åsa var snäll och la ett spår till Ella.

Efter en trevlig lunch var det dags att gå spåren. JAg fick med mig Annettes telefon och iväg gick vi. Buz är verkligen underbar att gå bakom. Annettes telefon låg i fickan, Buz var enkel att följa. Första pinnen satt fast i ett snöre så vi fick igång en härlig jaktlek. Efter belöningen så satte jag Ella ner för att se om jag kunde utan pipljud. YES, fungerade fint. Spåret fortsatte i fint tempo.

13639554_10153825811391173_1860469179_o

Efter andra pinnen fortsatte vi spåret, jag gjorde misstaget att jag tog fram telefonen och fick för mig att Buz gick fel……. Ojojoj, det tog en liten stund innan vi redde ut det sedan var det bara att hänga på. Två flaggor är fortfarande röda, men jag har med mig alla pinnar hem. Trots att vi fick linstrul TVÅ gånger i slutet då linan fastnade i ett omkullfallet träd samma träd båda gångerna. Buz hämtade alla pinnar utom den sista som hon gick över (hon hade fått nos på lamskinnet som låg några meter till bakom en sten.) bara det är en seger. Vid varje pinne fick hon vänta sittandes mellan mina ben, HON VAR HELT TYST! ok då vet vi det. Personspår utan medgående domare/jägare framkallar inte stressen. Ännu ett steg klar i vår analys. Nästa får bli att någon annan går med i spåret och går före och går iväg.
Supernöjd med Buz idag, Ella var lite disträ men gjorde sitt jobb och hittade godisburken. Så nu får vi vila lite.

Perrobladet artikel: Hårda spår – Partyspår

Foto_ Susanne Holm

Hundens näsa är helt fenomenal och används ju mest hela tiden av våra hundar, på varje promenad men även annars. Att jobba tillsammans med sin hund och sätta den på spår som vi lagt ut är något som jag upplever att varje hundägare blir helt lyrisk över på de valpkurser vi håller på Brukshundklubben. Tidigare lärde vi våra kursdeltagare skogsspår. Det vill säga korta spår i skogen som slutade bakom en gran eller sten där vi la en ”skatt”. Men några år efter att boken ”Spårhunden och lukterna” gavs ut 2011, var åtminstone alla instruktörer på min klubb frälsta. Nu började vi lära ut tekniken med hårda spår. Anledningen till denna svängning var att få en spårnoga hund och ge föraren bättre förutsättningar att lära sig läsa sin hund i arbetet. Då ett spår i skogen, förutom min doft, drar med sig massor av andra dofter från trampade växter och knäckta grenar, vilket medför att det finns massor av doft både högt och lågt. Med ett hårt spår hamnar mest doft på marken och då blir vår doft blir mer markant.
Varför kallar jag då spåret ”Partyspår”? Anledningen är enkel. Behöver jag trötta ut mina hundar för att de exempelvis ska få vara ensamma hemma en kväll eller om jag ska ha gäster är några hårda spår innan rena mirakelkuren. Säg att du håller på i 10 minuter så motsvarar det en fysisk aktivitet på minst 1 timme, dessutom kan du göra dessa spår nästan var som helst på hårt underlag (cement, asfalt, grus, berg o.s.v.)

Målbild:
Min målbild är att ha en hund som har nosen i backen, går i spårkärnan (i själva fotavtrycket, i lagom takt med kopplet/linan lagom spänd.)
Träningen kan börja redan på en valp. Buz började med sina första trevande spår redan när hon var 9 veckor. Men det är aldrig för sent att börja med sin vuxna hund.

Foto_ Susanne Holm_2

Hur jag börjar:
Jag brukar ta mig till en mindre använd parkering, antingen en grus eller asfaltsparkering, gärna med vita markeringar (under en valpkurs som  jag höll under frysande vinter tog jag med mig valpgänget till ett parkeringsgarage). Med mig har jag små, små mjuka godisar korv, ost, eller annat smaskens. Detta anger framgångsfaktorn så se till att ha rätt godis med. En ”hot dog” delar jag i slantar och varje slant delar jag minst i fyra bitar. Hunden har sele/halsband och vanligt koppel. När jag gör de första försöken vill jag att hunden ska se vad jag gör. Antingen binder jag fast hunden några meter innan startpunkten eller så har jag en kompis som agerar ”stolpe”. Jag skriver så för jag vill inte att personen ska interagera med hunden och vi struntar helt i lydnaden. Inga kommandon eller annat, bara hålla kopplet.
Jag lägger spåret med vinden i ryggen, markerar starten med några godbitar. Därefter tar jag sikte på något, en rand,ett  träd eller vad som finns som jag kan gå rakt emot. Jag tar ett kliv sedan lägger jag en godbit där min tåspets är. Anledningen till det är att jag vill att hunden ska söka rätt riktning, dvs från häl till tå. Nytt kliv, ny godis. Första gången har jag en godbit i varje steg, för jag vill att hunden ska lyckas. Jag går så i ca 10-15 meter innan jag lägger en ”hög” med godbitar som markerar spårslutet. Sedan tar jag ytterligare några steg och därefter går jag ”ur spår” och tillbaka till hunden. Det är viktigt att planera tillbakagången så att man inte går tillbaka i sitt spår, dessutom kan man genom god planering lägga ut flera spår på samma parkering.
Sedan hämtar jag tyst min hund från ”stolpen”, tittar hela tiden på spårstarten. Om hunden agerar mot mig i glädje så struntar jag i det. “Stolpen” placerar kopplet i min framsträckta hand och jag går tillsammans med hunden mot spårstarten. Jag fokuserar hela tiden på spårstart. Genom att hela tiden titta dit, visar jag hunden med min blick och kroppshållning att det är något spännande och häftigt där.
Om hunden drar mot godiset eller är nyfiken på det, beröm tyst och stödjande. Titta hela tiden utmed spåret. Tittar hunden på dig, fortsätter du att titta framåt i spåret. Vi vill inte ha en hund som ”frågar” dig om hjälp. Missar hunden en godis så är den förbrukad, kliv på godisen eller förbi så hunden inte kan gå tillbaka, vi vill hela tiden att hunden ska röra sig framåt i spåret. Lyfter hunden huvudet från spåret så stanna och vänta tyst på att hunden stoppar ned nosen i marken igen. Går hunden ur spårkärnan (där ditt skoavtryck är) ska du stanna och vänta, håll emot i kopplet så att hunden inte svävar ut från spåret eller kommer framåt med höjt huvud. Jobba tyst eller med lugna bekräftande ljud till hunden. När ni når fram till slutet och ”skatten” så beröm och berätta hur duktig hunden är. Sedan är det bara att upprepa med ett nytt spår. Som i all träning gäller det dock att sluta innan hunden tröttnat.
Om hunden inte förstår vad som ska göras så är det bästa att kompisen/medhjälparen nu visar lite lätt med handen framåt på spåret vid marken tills att hunden börjar förstå. Återigen så vill vi inte ha en hund som frågar föraren efter hjälp.
Det tar flertal spår innan hunden börjar förstå leken. Då minskar vi ned gobitarna i spåret. Tänk då på att lägga med olika intervall och trappa ner successivt. Detta kan gå fort, redan vid andra eller tredje spåret men det kan också ta längre tid, experimentera och pröva dig fram.
Så fort hunden börjar förstå och tycka detta är kul kan vi i vissa fall se att hunden går upp i aktivitet, men även när vi bara ser att hunden har fattat att det är dax att spåra tar vi bort hunden från spårstarten och börjar lägga spåren utan att hunden får synintryck. Då kan det vara bra att ha infört en ritual runt starten, med ett kommando som exempelvis ”spåra”, din blick på startpunkten och kanske en hand mot marken. På samma sätt genom hela inlärningen.
Boken jag fått inspiration från är ”Spårhunden och lukterna” av Lasse Fält, Tobias Gustavsson, Jens Karlsson och Jessica Åberg och rekommenderas varmt. Boken beskriver dessutom hur man trappar upp spårträningen på ett metodiskt sätt.

Författare: Susanne Persson Fotograf: Susanne Holm