Kategori: Vardag

Ner och peta och peppa

DCIM100GOPROG0018360.

Nu har jag utfört 3 av 4 pass för den här veckan. Torsdags och idag i Haninge och i går i Arninge. Torsdags fokuserades på kedjor för Buz räkning, fredagen fick jag hjälp med en ”tokkommendering” Buz blir bättre och bättre på att hänga med. Men däremot känner jag att vi just nu står på en platå gällande momenten. Det händer inte så mycket i höjning av kvalitet. Därför bestämde jag mig för att bryta ner och jobba på de delar som behöver finputsas idag. 5 repetitioner på varje del. Gos och sedan alternera med Ella.

Först ut var vittringen, igår smakade hon på första pinnen för att därefter gå på rätt men då fråga mig om det stämde. Därför var mitt mål idag att hon skulle komma direkt hon sorterat ut rätt pinne och jag skulle vara tyst. Ha olika ställen där belöningssignalen kom men belöna med osttub. Jättefina sorteringar, direkt tillbaka 2 ggr av 5 fick jag tugg på tillbakavägen. Ena gången var för att jag vände mig ifrån och gick iväg.
Min plan är nu att

  • försvåra sorteringen,
  • kampa med henne innan för att höja modus
  • hitta andra störningar

Därefter tog vi dirigeringsapportering, detta har hon ju gjort fint men jag tycker dirigeringen måste få fler repetitioner och att jag jobbar på att hålla belöningsförväntan på rätt nivå. Av 5 belönade jag bara 1 för farten in. Resterande 4 fick hon först komma in, vid 1 tillfälle avlämna apport i hand, 1 släppa på marken i utbyte mot belöning och 2 tillfällen utföra mer övningar med apportbocken i munnen för att minska belöningsförväntan.  Alla skick var till höger. Jag belönade med kamp. Mycket nöjd, snyggt ut, snabbt gripande och snyggt och snabbt in, fast i greppet och ok ingångar. Måste dock fokusera mer där.
Min plan är nu att:

  • Köra pass med vänster apport
  • Köra pass där jag varierar vilket håll jag skickar
  • Fortsätta variera belöningsställe.
  • Lägga på störningar.
DCIM100GOPROG0029183.
Snabba gripanden

Nu var det dags för rutan, 5 skick på rutan på cirka 15-17 meters avstånd. Belöna vid olika tillfällen. Mest jobba upp fart och att inte sluta springa förens jag säger till. Lära mig se när jag måste hojta för att behålla henne i rutan. Bra pass, en gång kastade jag som en kråka. Hon fick inte chansen att stanna för tidigt. Vid fyra tillfällen belönade jag farten sista gången fick hon ett stanna kommando och jag fick hjälp med belöningen från Susanne. Fint timat och helt korrekt från både mig, Buz och Susanne.

DCIM102GOPROG0040375.
Buz väntar på belöningssignal.

Min plan är nu att:

  • Fortsätta ett antal pass med få stanna och många springa.
  • Öka längden till rutan.
  • Träna andra halvan av rutan också för att försöka få in förståelsen att det är en fortsättning.
  • Alltid ha rutan framme för att inte fokus ska bli för stor på rutan vid andra moment.
  • Säkra upp fokus framåt, inte släppa iväg henne om jag inte är hundra på att hon kommer springa till rutan.
  • Öka störningar runt rutan.

Fjärren, jag behöver miljöträna den lite så det inte bara är här hemma jag kör den. Jag har lite problem med Buz vänstra tass som skjuts bakåt framförallt mellan sitt och ligg. Så det är där störst fokus gäller. Godisbelöningar varierat om det sker varje skifte eller olika antal skiften. Flesta skiftena blev bra, på ca 8-10 meters avstånd.

Min plan är nu att:

  • Fortsätta fila hemma och vid varje pass
  • Öka avståndet, men hålla det lite kortare på sitt till ligg.
  • Noga med kriterierna på just sitt till ligg.
  • Öka störningen

Inkallning med ställande, körde 3 stycken. Buz börjar försöka stanna innan. Måste jobba med raka inkallningar så det inte blir något problem.

Min plan är nu att:

  • Köra flera raka inkallningar
  • Variera varifrån belöningen kommer
  • Variera var Buz ska stanna utefter sträckan.
  • Störningar.

Efter träningen blev det en promenad med Annette och Åsa. Underbart vinterväder.

 

 

IMG_6264
Frizbie, Gretchen, Buz och Ella
IMG_6247
Gretchen/Greta
IMG_6246
Gucci
IMG_6241
Frizbie

IMG_6288 IMG_6374 IMG_6315 - kopia IMG_6296

 

 

 

Berikning

20161110_132116 20161110_132120 20161110_132122

 

 

 

 

 

Efter att ha lyssnat på Karolina Westerlund Frimans 4 korta små föreläsningar på nätet om djurs känslor och hur vi ska göra våra djurs liv så bra som möjligt gick jag och gömde Buz matskål. Oj vad intresset för maten ökade. Tog ingen tid alls men hunden blev glad. Dessutom anmälde jag mig till hennes kurs på nätet i samma ämne. Ser fram emot den.

Nu erövrar vi skogen

kvällspromenad

Jag, Mats och hundarna i skogen efter mörkrets inbrott. Rofyllt och skönt. Bra pannlampor ger oss friheten att gå över stock och sten. Hundarna springer glada men håller sig närmare, kanske på grund av mörkret. Kommer kollar av oss allt som oftast. Promenader som gör en glad.

 

Bär du fram din Hamster till dörren för att hälsa på gästerna?

Är en kommentar jag plockade upp från Memea Mohlin för många år sedan sa på en fråga runt ceremonierna runt dörren när gäster kommer. Jag tycker den är klockren, för trots att jag besökt många hem med olika husdjur är det enbart hundarna som kommer och ”hälsar” vid dörren och det kan bli stökigt. Detta är en fråga jag ofta tar upp på valpkurser och ber deltagarna fundera på hur de vill ha det när hunden är vuxen, om sådär två år. Beroende på ras och egenskaper ser dessa möten olika ut. Självklart behöver vi ställa oss dessa frågor även hur ”mötet” ska se ut när vi kommer hem och hunden varit ensam hemma, men det är en annan diskussion. Det jag nu går och snurrar i mina tankar är mer våra hundars förhållande till andra människor.

Igår hade vi gäster hemma, så här ser det ut då och har gjort sedan praktiskt taget första dagen Buz kom hem till oss.

Ella är inte närvarande medans Buz är ”förpassad” till sin bädd. Sedan får jag jobba med mina gäster och påminna dem om att de är MINA gäster och inte här för Buz skull. Dvs de kommer in, hälsar på oss människor och struntar helt i Buz. Buz får ligga i bädden tills jag ger henne en frisignal. Anledningen till detta är att en av de egenskaper perron har är vaksam och de har använts för att varna och larma när ”inkräktare” kommer. Något som finns mer eller mindre i alla individer. Ella mycket mer och Buz mycket mindre men det finns helt klart där. Ellas vakt kom med första löpet som en stor överraskning och har eskalerat, det lilla vakt Buz har kom samtidigt men hur lite/mycket som är medfött och hur mycket som är tränat lär jag aldrig få veta. Träningen går ut på att lära hunden något som inte är förenligt med vakt, dvs ligga i bädden. Det jag fokuserar på är att hon ligger kvar trots olika störningar. Oftast går det mycket bra. Igår kom 12 gäster hem till oss. Det var bara 2 personer som hon tyckte var lite läskiga och båda var män, dessutom män som stirrade på henne och var lite ”mullriga” i rösten. Men hon höll det kriteria som jag satt, dvs att ligga kvar. Medans människorna inte höll det kriteria jag satt upp, dvs att strunta helt i henne (iom att de tittade/stirrade på henne)
När alla hälsningsceremonier genomförts (tog runt 30-45 minuter) då gästerna givetvis kom några i taget, Fick Buz frisignal, varpå hon nosar igenom alla ben under bordet och nosar till sig var bästa chans till utdelning på tiggandet kommer ske. Det var bl.a. hos en av de bullriga männen.

Vid middagsbordet kom självklart frågan upp varför jag bett dem ”inte titta på Buz”, en allmän uppfattning var att det var att så gjorde man för att visa ”vem som bestämde”. Jag försökte förklara att vi som okända människor gjorde bättre i att vara ”artiga” och vända kinden lite till för att visa hunden att vi var vänligt sinnade. Alltid bra med diskussioner med icke hundmänniskor. Nåväl, Efter middagen blev det kaffe i soffan. Buz gick omkring och folk kom och gick. Jag satt nära den andra mannen som tittat mycket på Buz när han kom, men lyssnat på vad jag sagt under middagen. Buz går förbi på väg någonstans, mannen sträcker fram handen för att klappa, den förbipasserade hunden. Buz vänder upp tittar under lugg, jag ser att hon inte är 100% bekväm med uppmärksamheten. Samtidigt som jag ser att mannen tänker till, vänder bort blicken och kliar vidare. Så fort Buz ser mannens gest, börjar hon trampa bakben och kroma sig, dvs njuta. Mannen slutar efter en stund och drar åt sig händerna. Buz följer efter, tigger mer genom att buffa på mannens händer och krypa in under handen så handen hamnar på hennes nacke. Precis som ett fint nytt hund/människomöte ska vara. Socialt och bra för BÅDA. Det slutade med att Buz hittade en boll som hon gick fram med till mannen, la framför mannens fötter för att få till en lekstund.

Ponera nu att vi inte haft samtalet vid bordet, mannen hade fortsatt stirra på Buz , vad hade hänt då? Enligt ”skolboken” brukar hundar ha 3 beteenden för att minska en ”läskig situation”. Freez, dvs Buz skulle kunna ha stängt ner och bara stått där. Flight, Sprungit därifrån så snabbt Buz ben bar henne eller Fight, anfalla/skälla/hota. De tre F´n. Om hon valt det första, skulle människorna (icke hundmänniskor) uppfattat henne som social kanske (Freez). Vid valet Flight skulle de trott hon var ”rädd” och vid Fight skulle hon ha uppfattats som aggressiv. Min tro är att hon skulle kunna ha skällt, bara för att människan var ”oartig” i sin framtoning.

Varför skriver jag ett långt inlägg om en så banal sak, för OM jag haft denna information och planerat hur jag villa ha det när gäster kommer till mitt hus redan när Ella var valp, hade troligen Ella larmat och vaktat mindre och maken hade varit gladare. Jag tycker det är enklare att förklara utifrån en enkel händelse hur vi kan få en hund bekväm i situationen redan vid första mötet med okända människor som bygger upp hundens sociala sida på ett bra sätt  som ger en bra erfarenhetsbank för hunden/valpen.

Så här såg det ut lite senare på kvällen, med en trygg hund bland alla gäster, dock i famnen på en gäspande ”lill” husse.

20160809_211017

 

Nu är semestern slut

Nu är min sommarsemester slut och jag och Buz har börjat jobba. Den här semestern har varit annorlunda iom att maken jobbat medans jag varit ledig och vi har enbart haft en vecka tillsammans som vi tillbringat på sjön.

20160807_133534

Tidigare i vår/sommar har vi varit på sjön  under helgerna. Ella har ju varit med under många år och för Buz var det tredje säsongen. Det går bra men varje säsong kräver en ”invänjning”. Det är till största del när vi slår, dvs seglerna och bomen slår över. Då låter det och medför vissa ristningar i båten. Inget som vi människor heller tycker är så mysigt alla gånger. Jag har funderat lite över detta så i år har jag återtagit en tradition vi använt när barnen var yngre och med på sjön. Vi ropar ”nu slår vi” för att på så sätt förbereda alla både två och fyrbenta på ljud, ristningar och annan lutning. På så sätt inbillar jag mig att jag bakom rodret tar i hundarnas ögon ”kommandot” över segel och bom.  Det roliga är att jag upplever att hundarna snabbare vande sig vid båtluvet.  Intog sina platser och ides inte än lyfta huvudet när vi slog. Dessutom upplevde jag det som att vi kryssade i motvind mer i år än tidigare år. Ibland är det bra att analysera resultatet över ens hund relation.

 

Pipträning 1

Jag har idag tre områden där ljudande har ökat och i vissa fall (läs sista viltspåret) markant. De må ha med hormonerna och löpet att göra men jag vill inte vänta och se. I och med att jag använder positiva metoder i min träning kan jag ju inte förstöra något.

När det gäller ”vid vatten”/bad så går stressnivån upp redan när hundarna ”känner lukten” av vattnet. Buz brukar på gångvägar och i stan ha ok koppel gång.  Även om det är en färskvara.  Däremot har jag slarvat i skogen genom att låta Buz gå i linans längd utan att jag jobbat. Detta har nu tagits tag i, nu är det vid sidan eller bakom mig som gäller. Även om vi är på väg till sjön. Bästa är att även maken anammat samma träning. Så nu håller sig Buz både i skog och i stan behagligt bakom oss. Detta gör vi också på väg mot sjön. Väl framme sätter sig hundarna och väntar på frikommando.

Idag kom jag också vidare i träningen ”tyst hund” = boll kommer. När hundarna kom upp ur vattnet gjorde jag ett godissök i mossan. Ella köpte det redan på första försöket nosade runt och tuggade köttbullebitar.  Buz stod som ett fån med sin boll i munnen och väntade. Jag väntade och väntade. Efter några minuter kom Ella med bollen. Jag kastade i bollen. Båda kastade sig i Buz med sin boll redan i munnen. Upprepade samma procedur efter 4-5 kastet kom Buz upp la ifrån sig sin boll och började leta godis, äntligen. Jag väntade och när allt godis var uppätet och hundarnas aktivitetsnivå var behaglig, kastade jag i bollarna en sista gång innan jag lämnade stranden för att gå vidare. Ella och Buz kom upp vid min sida, alla verkade mycket nöjda. Nu ska jag bara hålla i denna träning och verkligen ha tid och vara i balans själv när jag går ner till vattnet. Fortsättning följer.

 

Nu tar vi tag i det!

Hittills har semestern efter Gävle rullat på i sakta mak. Promenader, lite träning på tomten osv. Men vid Buz förra löpcykel hamnade vi i en tråkig period med skendräktighet vilket visade sig i en ”dimma”. Hon var oinspirerad, ”pipig” och ”långsam”. Nu kan ju vän av ordning tycka att jag ska låta henne få lugn och ro, det kan ju inte vara så roligt att ”tvingas” träna. Personligen tror jag inte att ”icke gravida” hundar mår bra av skendräktighet och även om, för mig, inte träningen är viktigast så ger det mig en signal om hur hon mår. Om jag då genom motion och reglering av mat kan få henne snabbare ur denna koma så tror jag det är bra för oss alla.

Matreglering är inget problem, Buz är inte stor i maten någonsin och just nu är hon än mindre. Så det jag kan hjälpa henne med är motionen. Så igår åkte selen och cykeln fram. Det blev en kvällstur när värsta värmen lagt sig. Springern på cykeln är ett nytt påfund för oss båda, men jag börjar gilla den. Det är mycket enklare för mig att cykla utan att ha ett koppel i handen. Vi cyklade kanske en kilometer eller så, gick lite i början, mitten och slutet. Största delen av den kilometern var i trav, vilket är Buz grundtempo. Men några sträckor fick hon galoppera, där hon hade bra underlag dvs gräs. Ska försöka komma ut på en sådan tur varje dag under denna vecka. Kanske öka på den något men bara så vi verkligen kommer igång. Det är ju superkul att cykla. Jag är lite ambivalent till om Ella ska få följa med, med sin artros. Ella ÄLSKAR att springa bredvid cykeln och har gjort det i alla år förutom förra och inte heller detta. Helst vill jag simma henne istället, vilket jag gjort i sommar. Nu börjar även vattnet bli så varmt så att jag, badkrukan nummer ett, kan simma med henne eller rättare sagt båda två. Bra motion för oss alla.

Gör om och gör rätt

 

Igår var jag besviken och ledsen, vilket är en sida jag inte så ofta känner eller visar. Men om det är en dålig sida som någon gång visar sig så har jag faktiskt en motvikt till den och det är en jäklar anamma sida, en lösningsorienterad sida där hjärnan aldrig slutar tänka i ”hur ska det lösas”.  Provet gick jag kl 16:30, inlägget skrev jag kl 19:17 och följande meddelande skickade jag till Ki kl 00:15

samtal

Ki är världens bästa Ki, spelar ingen roll vilken tid jag behöver bolla hon finns där. Så då gick hjärnan igång. Funderingarna kommer. Fortfarande har hon aldrig låtit så tidigare, fortfarande tror jag löpet är en av bovarna, men efter massor av analyserande så inser jag att Buz ljudar när hon förhindras och har för hög förväntan/aktivitet.

  • Först såg/hörde jag det vid vattnet. Om hon inte fick en pinne/boll eller annat som kastades i så hon kunde simma ut och apportera.
  • Därefter så kom ljud i apporteringen. Precis när hon ska kasta sig iväg och hämta apporten.
  • Så nu vid stoppet på spåret när ”jägaren” ska iväg och ”skjuta rådjuret”.

Det finns alltså ett mönster och jag kan inte blunda för det, utan måste ta tag i hela situationen. Först i spåret blev det till ett STORT problem, tidigare på en ”acceptabel” nivå, lätt att ignorera. Men nu är det slut på det.

Det som finns att lära sig i detta för mig är att ALDRIG släppa igenom det minsta lilla jag inte vill ha. Detta är lättare att säga än att göra, men ändå så sant.

  • Det gällde stadgan när hon var 5 månader, där har jag lyckats väl.
  • Det gällde gå fint i koppel när hon var runt 1,5 år, även där har jag (oftast) lyckats väl.
  • Nu gäller det att ”få göra” bara när aktivitetsnivån är rätt.

 

Från SM i Norrtälje till lugnet i skärgården

20160718_133703

När bästa viloplatsen är upptagen så får man knöa ihop sig.  detta sker enbart när Buz kommit först, Ella kommer då inknöandes. Hade Ellas varit först är det tveksamt om Buz gått dit. Seglatsen var underbar och hamnarna var ganska knökfulla. Då är det skönt att ligga på svaj, ta jollen in och gå i skogen men annars vara alldeles själva.

Medans jag tog en promenad med tjejerna, snorklade Mats och Johan runt vid bryggan. Hundarna blev galna att se hussarna komma upp och försvinna i böljan.

20160717_151607 20160717_151631 20160717_204533Underbar segling med en härlig hamn för kvällen. Båten badade i sol när vi vaknade på morgonen och vi hann precis packa in allt i bilen när regnet kom och öste ner.

 

 

Halsband eller sele kvittar!

20160715_111855-1Det här med halsband vs sele kan vara ett känsligt kapitel hos vissa hundägare. Tänker man hela vägen, som jag ser det, så är det inte i halsband/sele som problemet med dragande hundar sitter. Det sitter mycket i vår hjärna. Hur konsekventa vi är och hur vi förmedlar till våra hundar vad som är korrekt eller inte. När jag håller valpkurser brukar jag ibland tillsammans med litteratur dela ut en garnsnutt, ungefär lika långt som ett koppel. Deltagarna skrattar oftast gott och skakar på huvudet, om de sedan fortsätter gå för mig så har jag plockat fram dessa ”koppel” under allmänlydnaden och låtit de då gå koppelpromenad med sina hundar och de som tränat och haft denna röda tråd genom sin träning klarar det mycket bättre än vad de trodde de skulle göra. Men att gå fint i koppel ÄR färskvara, ja nästan en livsstil. Man måste vara konsekvent och ha en målbild hur man vill att det ska se ut.

Nu frågar vän av ordning (alltid någon några i varje grupp) Men då kommer jag ju ingenstans, hur ska jag kunna ta mig till jobbet om jag hela tiden måste jobba med att gå fint i kopplet. I min värld så finns inga ”snabba lösningar” men väl en vardag. Därför väljer jag halsband eller sele utefter vad jag ser för promenad framförallt på en valp/unghund.  Hunden ska ut 4-5 gånger om dagen, Vissa delar av dessa promenader ska vara koppelpromenader. Jag delar upp mina promenader i träningspromenader och transporter. Här väljer jag generellt olika attribut, halsband när vi tränar och sele när vi transporterar oss. Sen kan jag använda sele även under träning men inte halsband under transport (på en hund i ”gå fint i koppelträning”).

Det finns forskning som visar på att halsband, speciellt smala sådana kan orsaka skada OM hunden kastar sig fram eller drar mycket i kopplet. det finns också utsago om att ett sele som inte sitter korrekt kan snedbelasta hundarna och därigenom ge långsiktiga skador.  Därför gäller det att se till att hundarna har breda halsband (som går över flera kotor) minst 2 cm breda och Y-sele rätt utprovat så att hunden kan röra sig obehindrat och inte snedbelastas. Selen bör också vara vadderad och OM man har en hund som drar eller kastar sig fram ha en ring att fästa kopplet i på bringan. Där gäller det dock att variera kopplets placering för att inte det ska snedbelasta.

20160713_195310

Buz (äter blåbär) i sitt fina halsband som är ca 4-5 cm brett. Jag använder helst halvstryp (av lathet) men detta är så fint och med spänne.

sele

Buz och Ella i sina fina selen. Buz med kopplet fram på bringan, Ella bak på ryggen.