Maken och jag är ute och seglar. Med oss är Buz medans Ella är på kollo hos dottern.
Jag har sådan lyx att maken (vars största hobby är att vara ute med båten) snällt lägger spår åt oss om jag bara ber honom. Vilket jag givetvis har gjort.
Jag ber snällt. En kilometer och ett upptag vill jag ha. Försöker beskriva hur han ska göra upptaget så jag förstår hur jag ska gå. Han ser lite undrande ut. Men jag litar på att han ska fatta.
Jag vaknade med en hejdundrande ryggvärk, därav makens fråga "Vill du ha ett lätt spår, eller"
Vi har lite olika definitioner på vad som är ett lätt spår, vis av erfarenhet, så självklart ber jag om det lättaste som är möjligt och hoppas jag ska slippa sitta och åka kana nedför berget.
Maken kommer tillbaka, tom på snitslar och lätt andfådd. "Oj vad jobbigt det blev" jag bara tittar på honom. Efter 1 timme frågar jag om vi ska gå iland och ta spåret. Svaret blir "du får gå själv, jag orkar inte"
Dog trax visar ett spår som är 1045 m
Jag ror in och ser snitslarna som markerar vart jag ska gå i mellan.
Buz har bråttom och startar letandet, är noga och får snart upp vittring och precis när jag satt fast jollen i trädet drar hon iväg, UPPFÖR.
Det är bara att hänga med. Snart får jag släppa linan för att klättra upp med alla fyra den vingliga vägen uppför.
Buz håller bra fart, hittar snart första pinnen och kommer med den. Supernöjd matte, sedan på spåret igen. Hon kommer längre och längre bort från mig, (phu måste skaffa mig bättre kondis) ser henne ungefär 50 m bort stående vid snitslar som markerar ytterligare en pinne.
När hon ser att jag är långt bort springer hon och möter upp mig. Får belöning, ger sig ut igen. Nu kommer hon så långt framför mig att jag tappar bort henne, jag är vilse....... (Hur man nu kan vara vilse med GPS och Dog trax )
 Jag irrar runt och försöker hitta den "blå linjen" på appen. Ingen Buz, ingen bra linje att gå.  Efter ca 10 minuters irrande har Buz spårat upp mig (undra hur långt hon hann i spåret innan hon tog beslut att rädda matte) vi irrar lite till, kanske 5 minuter. Sedan drar hon neråt berget och ner i en skogssvacka.  Där ÄNTLIGEN ser jag snitslar som visar att det finns en pinne att plocka, som Buz givetvis gör.
Nu är vi på samma bana jag och Buz.
1600 m från start hittar vi kattmaten/målet och snart därefter båten.
Vilken kämpe hon är, min Buz.
Ganska stolt över mig själv också. Känner också att uthållig är hon och hon kommer kunna köra högre spår inom tidsgränsen, men jag måste "shapa upp" med bättre kondis.