Foto_ Susanne Holm

Hundens näsa är helt fenomenal och används ju mest hela tiden av våra hundar, på varje promenad men även annars. Att jobba tillsammans med sin hund och sätta den på spår som vi lagt ut är något som jag upplever att varje hundägare blir helt lyrisk över på de valpkurser vi håller på Brukshundklubben. Tidigare lärde vi våra kursdeltagare skogsspår. Det vill säga korta spår i skogen som slutade bakom en gran eller sten där vi la en ”skatt”. Men några år efter att boken ”Spårhunden och lukterna” gavs ut 2011, var åtminstone alla instruktörer på min klubb frälsta. Nu började vi lära ut tekniken med hårda spår. Anledningen till denna svängning var att få en spårnoga hund och ge föraren bättre förutsättningar att lära sig läsa sin hund i arbetet. Då ett spår i skogen, förutom min doft, drar med sig massor av andra dofter från trampade växter och knäckta grenar, vilket medför att det finns massor av doft både högt och lågt. Med ett hårt spår hamnar mest doft på marken och då blir vår doft blir mer markant.
Varför kallar jag då spåret ”Partyspår”? Anledningen är enkel. Behöver jag trötta ut mina hundar för att de exempelvis ska få vara ensamma hemma en kväll eller om jag ska ha gäster är några hårda spår innan rena mirakelkuren. Säg att du håller på i 10 minuter så motsvarar det en fysisk aktivitet på minst 1 timme, dessutom kan du göra dessa spår nästan var som helst på hårt underlag (cement, asfalt, grus, berg o.s.v.)

Målbild:
Min målbild är att ha en hund som har nosen i backen, går i spårkärnan (i själva fotavtrycket, i lagom takt med kopplet/linan lagom spänd.)
Träningen kan börja redan på en valp. Buz började med sina första trevande spår redan när hon var 9 veckor. Men det är aldrig för sent att börja med sin vuxna hund.

Foto_ Susanne Holm_2

Hur jag börjar:
Jag brukar ta mig till en mindre använd parkering, antingen en grus eller asfaltsparkering, gärna med vita markeringar (under en valpkurs som  jag höll under frysande vinter tog jag med mig valpgänget till ett parkeringsgarage). Med mig har jag små, små mjuka godisar korv, ost, eller annat smaskens. Detta anger framgångsfaktorn så se till att ha rätt godis med. En ”hot dog” delar jag i slantar och varje slant delar jag minst i fyra bitar. Hunden har sele/halsband och vanligt koppel. När jag gör de första försöken vill jag att hunden ska se vad jag gör. Antingen binder jag fast hunden några meter innan startpunkten eller så har jag en kompis som agerar ”stolpe”. Jag skriver så för jag vill inte att personen ska interagera med hunden och vi struntar helt i lydnaden. Inga kommandon eller annat, bara hålla kopplet.
Jag lägger spåret med vinden i ryggen, markerar starten med några godbitar. Därefter tar jag sikte på något, en rand,ett  träd eller vad som finns som jag kan gå rakt emot. Jag tar ett kliv sedan lägger jag en godbit där min tåspets är. Anledningen till det är att jag vill att hunden ska söka rätt riktning, dvs från häl till tå. Nytt kliv, ny godis. Första gången har jag en godbit i varje steg, för jag vill att hunden ska lyckas. Jag går så i ca 10-15 meter innan jag lägger en ”hög” med godbitar som markerar spårslutet. Sedan tar jag ytterligare några steg och därefter går jag ”ur spår” och tillbaka till hunden. Det är viktigt att planera tillbakagången så att man inte går tillbaka i sitt spår, dessutom kan man genom god planering lägga ut flera spår på samma parkering.
Sedan hämtar jag tyst min hund från ”stolpen”, tittar hela tiden på spårstarten. Om hunden agerar mot mig i glädje så struntar jag i det. “Stolpen” placerar kopplet i min framsträckta hand och jag går tillsammans med hunden mot spårstarten. Jag fokuserar hela tiden på spårstart. Genom att hela tiden titta dit, visar jag hunden med min blick och kroppshållning att det är något spännande och häftigt där.
Om hunden drar mot godiset eller är nyfiken på det, beröm tyst och stödjande. Titta hela tiden utmed spåret. Tittar hunden på dig, fortsätter du att titta framåt i spåret. Vi vill inte ha en hund som ”frågar” dig om hjälp. Missar hunden en godis så är den förbrukad, kliv på godisen eller förbi så hunden inte kan gå tillbaka, vi vill hela tiden att hunden ska röra sig framåt i spåret. Lyfter hunden huvudet från spåret så stanna och vänta tyst på att hunden stoppar ned nosen i marken igen. Går hunden ur spårkärnan (där ditt skoavtryck är) ska du stanna och vänta, håll emot i kopplet så att hunden inte svävar ut från spåret eller kommer framåt med höjt huvud. Jobba tyst eller med lugna bekräftande ljud till hunden. När ni når fram till slutet och ”skatten” så beröm och berätta hur duktig hunden är. Sedan är det bara att upprepa med ett nytt spår. Som i all träning gäller det dock att sluta innan hunden tröttnat.
Om hunden inte förstår vad som ska göras så är det bästa att kompisen/medhjälparen nu visar lite lätt med handen framåt på spåret vid marken tills att hunden börjar förstå. Återigen så vill vi inte ha en hund som frågar föraren efter hjälp.
Det tar flertal spår innan hunden börjar förstå leken. Då minskar vi ned gobitarna i spåret. Tänk då på att lägga med olika intervall och trappa ner successivt. Detta kan gå fort, redan vid andra eller tredje spåret men det kan också ta längre tid, experimentera och pröva dig fram.
Så fort hunden börjar förstå och tycka detta är kul kan vi i vissa fall se att hunden går upp i aktivitet, men även när vi bara ser att hunden har fattat att det är dax att spåra tar vi bort hunden från spårstarten och börjar lägga spåren utan att hunden får synintryck. Då kan det vara bra att ha infört en ritual runt starten, med ett kommando som exempelvis ”spåra”, din blick på startpunkten och kanske en hand mot marken. På samma sätt genom hela inlärningen.
Boken jag fått inspiration från är ”Spårhunden och lukterna” av Lasse Fält, Tobias Gustavsson, Jens Karlsson och Jessica Åberg och rekommenderas varmt. Boken beskriver dessutom hur man trappar upp spårträningen på ett metodiskt sätt.

Författare: Susanne Persson Fotograf: Susanne Holm

Kategorier: ArtikelPersonspår

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *