I trean följer efter rutan tre olika apporteringsmoment, Hoppapport, metallapport och vittring. Visst ingår lite mer än själva apporteringen men låt oss hålla oss till den. Innan jag började tävla hade jag en stor FASA, tandvisningen. Jag skulle ALDRIG klara mig förbi detta moment. Jag fasade för att Ella skulle morra, backa, visa tänderna eller rent av skälla på domaren. Inget av detta gjorde hon, nä nu ljuger jag. Uppe i Rättvik morrade hon faktiskt liiiite åt en äldre, militärklädd domare. Visst såg han lite läskig ut men det var tur att det var han, Han hötte lite åt Ella med handen och sa ”du ska inte morra åt mig”, sedan gjorde han det han skulle och Ella gjorde det hon skulle och vi fick 10:a på momentet. Även de andra gångerna vi tävlat gick tandvisningen strålande. Men detta inlägg skulle ju nu inte handla om tandvisning. Men jag tog upp det för att försöka förmedla att med rätt inställning och viss mått av envishet så kan vi få det mesta att fungera. Även apporteringen 🙂

Vid minst 2 tillfällen har jag helt förstört det lilla av apportering vi har haft och fått börja från 0 och inget för att överhuvudtaget få Ella att ta en apport i munnen igen. Nu som följt min gamla blogg kanske har läst om alla möjliga vägar jag tagit. Ella gillar inte att bita och hålla. Vilket gör att hon blir frustrerad och därför gärna tuggar på träapporten/vittringspinnen. Jag har försökt klicka när hon är stilla, försökt få henne att göra fler saker samtidigt (ex.v. fotgående med apporten i munnen, pallen med foten i munnen osv) Men kommit på att den rätta vägen för Ella är att jobba med bollbelöningar, fart, fläkt och glädje. Samtidigt som jag tränar hållfast genom att dra i apporten. Efter 1 års jobbande med dessa moment kan jag nu säga att visst jag har lite tugg kvar och visst kan hon ”kasta” vittringspinnen ett kvarts varv i luften innan hon är framme hos mig. Men jag ser en ljusning, en dag när jag tog och kastade träapporten som en slät inkallning så var hon snabb som vinden. Hon tog apporten innan hon hunnit bromsa och kastade sig tillbaka mot mig. Jag trodde jag drömde så jag gjorde om och gjorde om. Efter tredje kastet sprang jag in efter en kamera och dottern som fick filma Ella fortsatte rycka åt sig apporten med samma iver och glädje. Vilken lycka för något jag aldrig trott, detta gör att jag tror vi har en chans att komma vidare i vår träning och utveckling.

färdigt moment nej men en härlig energi 🙂


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *